Kvällen har bjudit på riktigt fruktsamma och entusiastiska diskussioner i vår soffa, goda vänner och fika och utrikespolitik. Tidernas smartaste idé att samla likasinnade vetgiriga trevliga individer som bär ett intresse för världen och samhället, läsa böcker och sedan möta upp för att reflektera och utbyta tankar. Ja hjälp, min hjärna flödar över av ny kunskap nu.

Lyssnar på Melissa Horn, som jag blev tipsad om ikväll. Njutbart. Nu sängdags.

Min kamera är fortfarande spårlöst försvunnen och jag sörjer detta något. Samtidigt försöker jag intala mig att materiella ting är döda obetydliga och tillför egentligen ingenting väsentligt till mitt liv. Ändå sticker det till i mig när jag inte kan föreviga vyn som breder ut sig utanför min balkong just nu. Rosaskiftande och klar, helt klart har någon generat himlavalvet. Nåväl, jag har allt jag kan begära.

Sedan sist har jag haft en del trevliga dagar, bland annat fick jag i nattens timmar en middagsinbjudan till Stephen, Tom, Lisa och Anna. Tom hade gjort falafel som vi avnjöt i pitabröd med sallad och Dr Pepper cherry. Dr Pepper smakar som de röda hjärtformade slickepinnarna med körsbärssmak, som vi barndomen kariesinfekterade våra munnar med. Det är sockrigt och syndigt och kanske just därför så fantastiskt. 

Madelene fick smaka på min favoritdrog igår, bodycombat. Nu är hon också fast, vi var så höga på endorfiner igårkväll att vi knappt hade ro att se klart Svenska Hollywoodfruar. Illa.

Nu är det dags med dagens kuturdos på bokcafét, föreläsning med Afrikatema. Därtill ska jag införskaffa en kalender och få ordning på mitt liv. Det man inte har i huvudet får man ha till pappers.

Idag är en vacker, kall dag i Norrland. Jag är ledig och har tvättat kläder sedan 7 i morse. Jag har bäddat rent och ätit gröt, städat lite och fört saker till förrådet. Jag vädrar och lyssnar på Anna Ternheim. Det är gott att vara tillbaka i Umeå, vi planerar festligheter till helgen och jag har en ny klänning för ändamålet.

En synundersökning igår förklarade mina trötta ögon och nu har jag hela Efva Attlings glasögonkollektion på prov hem. Hur min ekonomi ska klara ett sådant slag är oklart, kanske får jag se mig om efter ett extraknäck.

Har för övrigt en förkärlek för Efva och Eva efter att jag läste Eva Dahlgrens Hur man närmar sig ett träd. När jag och Annika i helgen bevistade guldsmedsaffären Salkari i Vasa visade det sig att expediten hade samma Efva Attling-tycke som vi.  Hon hade till och med träffat Efva personligen, så vi spenderade en god stund förundras över Efvas vackra smycken. En parentes. 

Jag skulle gärna bifoga bilder från hemresan, men jag har slarvat bort min kamera, på tal om förra inlägget. Min hjärna tycks helt ha lagt av.

Jag spenderar en betydande del av mitt liv till att söka efter ting jag har förlagt. Förut brukade jag ägna resten av tiden till att trassla upp sladden till iPoden då den alltid lyckades tvinna ihop sig så förfärligt. Efter ipred-lagen trädde i kraft är dock musiken på iPoden så utdaterad att den legat på hyllan en längre tid. Men sökandet av förlorade föremål, det upptar fortfarande skrämmande mycket tid. För tillfället är det något så grundläggande som nyckelknippan jag slarvat. Det tär på ens mentala hälsa att veta exakt var man lade den och var den därmed i enlighet med allt sunt förnuft borde ligga, men ändå är den inte där. Jag sliter mitt hår.

Regnet formligen öser ner och blåsten sliter och drar i varje löv med en sällan skådad ilska. Jag har visserligen gjort mig riktigt hemmastadd i mitt gamla flickrum, njutit okristligt mycket av hemlagad mat, promenader i höstvackra scener, Svinalängorna på Wasa Teater, umgänge med de finaste av individer, en hel del rödvin, mina föräldrars eminenta sällskap samt lata tider som yttrat sig i en hel del slapp i soffan. Nu är det kanske ändå dags att ta sig i kragen. Med hopp om att vinden mojnar rejält till kvällen, ämnar jag ta min nya cykel samt min svällande packning över Kvarken återigen. Tänk så fint att ha flera hem att alternera mellan. Två liv som är så olika.

 Bli nu inte förvirrade, jag befinner mig fortfarande i Finland. Men bara för att jag aldrig delgav er några bilder från vår Österlensvistelse tänkte jag ge ett litet smakprov. Detta är en bråkdel. Men visst andas det lugn?

Hemma i Åkerdalen råder samma lugn som alltid. Men något pyr inom mig. Har inte kunnat besluta mig för om det är behagligt eller beklagligt att man glider ner i samma roller när man återvänder hem. En dynamik finns mellan människor på ett universitet och i akademiska kretsar, en annan mellan människor på landsbygden. Varför blir det så lätt grabbigt här? Kvinnorna diskar upp efter måltiden, medan männen diskuterar helikopterrånet i soffan.

Jag läser för tillfället den brillianta boken Egalias döttrar av Gerd Brantenberg, som handlar om ett samhälle där kvinnorna besitter makten. Männen sköter hemmet och barnen, bär pehå och äter p-piller, medan kvinnorna gör karriär och fattar besluten. 

Kanske är det därför jag känner mig på krigsstigen.  

 I skamvrån efter att ha spillt rödvin på Emils landstingsmatta. Vad värre är att det skvätte på mina nya strumpor. Därtill har jag åkt vilse ordentligt idag, tydligen finns det två stycken Ljungby:n. GPS kan vara ett riktigt gissel. Nej, ingen bra dag för min stolthet.

Desto bättre avslutning, när vinet väl träffat glaset och Nina Simone underhåller ur högtalarna. Bara det faktum att jag hittade till rätt Ljungby slutligen är väl värt att skåla för. Man får glädjas åt det lilla.

Personligen tycker jag att Emil har överträffat sig själv när han bokat in oss på detta fantastiska spa-hotell i Ystad inför helgens mini-semester på Österlen. Jag är smått extatisk och funderar över sätt att smuggla med Madde på denna eskapad. Jag och Emil firar 2 år, och tydligen gör vi det med dunder och brak.

www.ysb.se

Distansförhållande har visat sig vara en baggis, tricket är att hålla sig upptagen med annat. Eftersom vi agerat faddrar för nykomlingarna på psykologprogrammet har det varit fullt upp med aktiviteter av alla de slag. I lördags anordnades kronan på verket, maskeraden. Festen blev riktigt lyckad. Temat var subkulturer och min grupp kom som hemmafruar och försörjande män. Här socialiserar jag med Sofia från pensionärsföreningen.

Det bästa med festerna nuförtiden de nattliga sambosamtal över micrade köttbullar och varm choklad som följer när jag kommer hem på småtimmarna.

Livet är gott på Berghem.